En Frälsare till det yttersta
Så kan han helt och fullt frälsa dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan träda in som deras förebedjare. Denna utsaga är oerhört rik och innerligt värmande. Herren Jesu Kristi duglighet till att frälsa i varje omständighet, vid alla tillfällen, är själva ankaret i gudsfolkets tro. En frälsare som inte misslyckas, som inte kan konfronteras med en situation vilken skulle vara för svår för honom, är en fundamental nödvändighet för alla som söker att leva för Guds härlighet vid tidens slut och som därför kontinuerligt möts av ett ursinnigt, oupphörligt motstånd från dessa mörkrets makter. Här står en mättad inlaga rörande hans makt att frälsa till det yttersta, ur vilken vi får hämta all tröst och all styrka för vår tro. Vi ska nu se på detta från två håll. Först, uttalandet som sådant för att söka samla dess rika innehåll; sedan ska vi se på det sammanhang i vilket vi finner uttalandet för att notera den väldiga styrka som det är ämnat att lägga till tron, då detta ord utgör en kulmination i denna del av Hebréerbrevets argumentering rörande Herren Jesu person och verk. Uttalandets väldighet Men detta är skrivet för Herrens folk. Det är en härlighetens deklaration gällande hans makt att frälsa skriven för dem som nalkas Gud, och den är baserad inte bara på Herrens död på Golgata men också på hans eviga liv och tjänst som överstepräst för sitt folk. Han kan frälsa till det yttersta, frälsa fullständigt, just därför att han alltid lever. Detta är evangelium för de heliga. Vilken salighet att kunna tillkännage detta. Ju djupare nöden är, och man ska veta att somliga av de heliga bär på oerhörd nöd, ju rikare tröst kan man hämta ur detta avsnitt. Vilken hugnad för själ och hjärta när man står inför hopplöst akuta svårigheter att påminnas om att på allmaktens högra sida sitter en som alltid lever, och därför kan denne utöva frälsarmakt i full skala och rädda ända till det yttersta. Han inte bara kan, han är fullt redo och villig att gripa in i de värsta svårigheter för ”att ge nåd till hjälp i rätt tid”. Att förtro sig till honom är att finna frälsning. De som förtröstar på honom helt och fullt, finner honom helt och fullt trovärdig. Till det yttersta. Detta är en översättning av ett ord fullt av rikedom. Som så många andra ord vilka Gud låter använda i den Heliga Skrift har detta ord ett omfattande innehåll. Någon har sagt att de ord som den Helige Ande använder är alla stora, eftersom Gud står bakom dem. De innehåller ofta långt mer än vi förstår. Vi lever i tider då utsikterna för denna världs bestånd är allt annat än ljusa och då fruktan intar också de troendes hjärtan. Ingen vet något i förväg om dagens eller morgondagens händelser. Överallt fylls hjärtan av rädsla. Många bland Herrens folk fruktar att hamna i händelseförlopp i vilka de inte orkar härda ut. I krigshärjade områden genomgår man lidanden som prövar tålamod till bristningsgränsen. Icke så få, också i rofyllda länder som vårt eget, genomgår svårigheter och fysiskt lidande som tycks sakna rimligt mått. Detta är sant på varje mänskligt område, oavsett om det gäller synden, själviskheten, världen, eller döden och honom som brukar den som ett kraftfullt vapen. Den makt som bär upp denna fullständiga frälsning vilar hos vår översteprästerliga förebedjare som sitter på vår Faders tron. Oroliga hjärta, ta till dig denna tröst. Han lever evinnerligen, han lever för evigt. Han befinner sig där i maktens boning med korsverkets triumf som garanti. Inget av detta har gått förlorat genom alla år som gått. Allt han vann i denna oerhörda seger i sin svaghets stund, i detta skenbara nederlag står fast med honom. Allt detta är tillgängligt för tron. Utsagan satt i sitt sammanhang Det är oss till hjälp om vi skaffar oss en överblick av Hebréerbrevets innehåll och dess övergripande syfte. Det skrevs till hebreiska troende, män som hade fostrats i den gamla mosaiska ordningen med dess yttre, synliga gudstjänst, dess offer och dess prästtjänst, med dess lagar och förordningar. Allt detta höll på att försvinna och de hade ännu inte kommit till rätta med den inre, den förnämligast andliga karaktären av allt det som de nu hade förts till då de lämnat judisk sed för den kristna tron. Hebréerbrevet begynner med att slå fast att Herren Jesus är Guds slutliga tilltal till människan, 1:1-2, och som sådant helt och hållet överlägset änglar och budbärare genom vilka det gamla förbundet förmedlades. Fastställandet av hans prästroll är uppdelat i två huvuddelar, Hebr 5:5-6. Denne vår härlige överstepräst var utan synd och behövde därför inte offra för egen räkning. Men hans förmåga att känna med sitt folk är på intet sätt mindre än Arons och hans efterföljare. Fastän han var Son fördes han genom lidandets skola och lärde genom detta lydnad. Han nådde fulländning som människa längs lydnadens väg och skaffade därigenom skicklighet för prästrollen. Det var naturligtvis inte så att det fanns något stänk av olydnad hos honom. Men det är en sak att äga förutsättningar för sådan lydnad och en helt annan att nå fram till en lydnad formad i dagligt uttryck. Hans glädje över att göra Guds vilja, vilken han visade genom att komma till denna värld, måste visa sin inre hållbarhet och styrka genom vandring på livets törnebeströdda väg i beroendeställning och i aktiv lydnad. Som någon har sagt: ”Lydnadens förutsättningar omvandlade till daglig disciplin fortgår genom praktisk inlärning av denna dygd.” Hans erfarenhets fullhet, insamlad i lidandets skola, och fullständigheten i hans moraliska kvalitéer vilka gör honom till sitts folks överstepräst speglas i det faktum att Gud, när han slår fast att ”Du är min son. . . Du är präst till evig tid,” bekräftar inrättandet av denna prästfunktion med en ed. Gud band sig med denna ed för att på allra kraftfullaste sätt stärka och stödja detta löftets arvingar. Häri vilar slutgiltigheten och oföränderligheten. Gud har svurit vid sig själv, han ändrar aldrig detta beslut. ”Du är präst till evig tid.” Efter att ha nått denna klimax i kapitel 7:24-25 och efter att ha slagit fast att eftersom Kristus lever och förblir till evig tid, innehar en oföränderlig prästuppgift och har makt att frälsa till fullo summerar vår skribent med följande: ”Detta är huvudpunkten i det jag talar om: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himmelen och som gör prästerlig tjänst i helgedomen, i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa.” Hebr 8:1-2. Två ting att lägga märke till. 1, Han sitter ner. 2, Han tjänar i helgedomen. Präster efter Arons ordning kunde aldrig sitta ner i helgedomen, deras arbete hade inget slut, samma offer skulle offras gång efter gång, år efter år. Men vår överstepräst offrade ett offer för synden en gång för alla. Efter att ha skaffat försoning för synden, for han upp genom himlarna för att sedan sitta på Faderns tron. Han är Konung så väl som präst. Han befinner sig i den suveräna och allomfattande maktens säte. På högra sidan av Majestätets tron i himlarna sitter han med all makt och auktoritet i sina händer. Återlösningens verk har fullbordats. Den gudomliga rättfärdighetens krav har fått sitt i fullt mått. Hans seger över varje rebellstyrka är fullständig och slutgiltig. I honom har allt som tillhör Guds syften och agenda säkrats. Men allt detta måste få en utgestaltning som erfarenhet bland ”hans namns folk”, vilka har förts samman från alla nationer och folkslag och vilka ska, efter Guds nåderika syften, dela hans tron i det kommande riket. Han är deras företrädare, deras förelöpare, men dessa har inte nått fram på samma sätt som han har nått fram. Här har vi alltså ett paradoxalt ord, fastän han har satt sig tillrätta är han icke desto mindre tjänare i helgedomen. Han är fullt sysselsatt som överstepräst för sitt folk, för evigt tjänande för deras räkning inför Gud för att de ska kunna ta del av det himmelska livet och kunna övervinna allt så som han övervann. Det är hans oupphörliga och outtröttliga tjänande ”i det sanna uppenbarelsetältet, det som är rest av Gud och inte av någon människa”, som utgör grunden för hans folks fasta tillförsikt och triumferande mod. ”Han lever alltid och kan träda in som deras förebedjare.” Hans tjänande är huvudsakligen tvåfaldigt. Han bär oss inför Gud genom sin egen persons värde och genom innehållet i försoningsoffret i dess fulla omfattning och kraft. Han förmedlar sin fullhet till oss så att vi därigenom kan med frimodighet gå fram till nådens tron, för att ta emot barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid. Sålunda, vi kan i varje led få erfara hans makt och duglighet till att frälsa till det yttersta. Det finns ingen anledning till fruktan i någon situation, ingen anledning till uppgivenhet inför något sammanhang där nöden känns överväldigande. Han låter sig presenteras för tron som en frälsare som förmår verka till yttersta gräns, på basis av Guds omutliga ed. Han är förlossare, frälsare, överstepräst och suverän Herre. Sådan är vår överstepräst. Låt oss för alla tider glädjas över det han är som person, som suverän Herre och över det han åstadkommer genom sitt outtröttliga tjänande för vår räkning i Guds närhet. |
I enlighet med T. Austin-Sparks önskan om att det som mottagits fritt och för intet skulle förmedlas på samma sätt är hans texter inte belagda med copyright. Vi ber er att följa Sparks önskan när ni delar med er av texterna, gör det utan avgifter eller kostnad, utan ändringar eller copyright. |